Recep Tayyip Erdogan, ett namn som frammanar ett arv av auktoritarism och splittrad politik, tog sig till makten i Turkiet med löften om demokratiska reformer.
Hans handlingar har visat en annan historia, präglad av en konsolidering av makten, undertryckande av oliktänkande och ett åsidosättande av mänskliga rättigheter. Under hela sin politiska karriär har Erdogan lämnat en outplånlig prägel på Turkiets historia, genom att fläcka landets demokratiska ideal och splittrat dess medborgare.
Från en ödmjuk början som borgmästare i Istanbul började Erdogans maktövertagande 2003 när hans parti för rättvisa och utveckling (AKP) vann parlamentsvalet. Ursprungligen betraktad som en moderat ledare med strävanden efter demokratiska reformer, kom Erdogans sanna färger snart fram, vilket avslöjade en omätlig aptit på kontroll och dominans.
Erdogans första period som premiärminister bevittnade en rad reformer som syftade till att konsolidera makten. Han undergrävde rättsväsendets oberoende, rensade oliktänkande röster inom regeringen och satte munkorg på media genom skrämsel och censur.
Han tystade kritiska journalister, vilket resulterade i att Turkiet blev en av världens största journalistfängelsevakter.
Ett av de avgörande ögonblicken i Erdogans mandatperiod var protesterna i Geziparken 2013, där fredliga demonstrationer mot ett stadsutvecklingsprojekt möttes med överdriven kraft. Erdogans hårdhänta svar, tillsammans med hans avvisande retorik, visade ett förakt för rätten till fredlig sammankomst och yttrandefrihet.
Det misslyckade kuppförsöket 2016 blev en vändpunkt i Erdogans regeringstid. Även om kuppen med rätta fördömdes, var Erdogans svar en alarmerande uppvisning av auktoritärism. Han inledde en massiv utrensning av uppfattade fiender, inte bara riktade mot kuppmakarna utan också ett brett spektrum av akademiker, journalister och tjänstemän.
Tusentals fängslades och grundläggande mänskliga rättigheter trampades på i namnet av att bevara stabiliteten.
Erdogans konsolidering av makten nådde sin höjdpunkt med den konstitutionella folkomröstningen 2017, vilket gav honom omfattande verkställande befogenheter. Folkomröstningen, kantad av anklagelser om väljarmanipulation och en ojämn spelplan, befäste Erdogans position som en autokratisk ledare.
Han hade nu okontrollerad kontroll över rättsväsendet, militären och lagstiftaren, vilket gjorde varje sken av maktdelning föråldrad.
Under Erdogans styre har Turkiet tagit en betydande vändning bort från sina sekulära demokratiska grundvalar. Hans försök att kväva oliktänkande, inskränka yttrandefriheten och tysta motstånd har skapat en miljö av rädsla och självcensur.
Nationens livliga civila samhälle har blivit lamslagna, och politiska motståndare möter ständiga hot och förföljelser.
Oaktat kommande valresultat så kommer Recep Tayyip Erdogans mandatperiod som Turkiets ledare att minnas som en period som präglades av urholkningen av demokratiska värderingar, undertryckandet av oliktänkande och konsolideringen av makten.
Hans handlingar har lämnat en bestående inverkan på nationen, delat upp dess folk och skadat dess internationella rykte.
https://www.amnesty.org/en/location/europe-and-central-asia/turkey/report-turkey/
https://www.hrw.org/europe/central-asia/turkey
https://freedomhouse.org/country/turkey