När kompetens förloras i jakten på billighet – en skarp kritik mot svensk arbetsmarknadspolitik och rekryteringskultur
Sverige lider av ett växande och paradoxalt problem: rekordhög arbetslöshet parallellt med akut arbetskraftsbrist. Under tredje kvartalet 2024 rapporterades 70 000 obesatta tjänster – samtidigt som arbetslösheten låg på 8,5 %. Problemet ligger inte i brist på arbetsvilliga människor, utan i hur den svenska arbetsmarknaden hanteras – av både privata rekryteringsföretag och politiska institutioner.
Subjektivitetens tyranni i rekryteringsbranschen
Rekryteringsprocesser har blivit en labyrint av subjektiva bedömningar, tvivelaktiga personlighetstester och diskriminerande rutiner. Enligt forskning från Linnéuniversitetet börjar diskrimineringen redan vid 40 års ålder – vid 65 är chansen att bli kallad till intervju nära noll. Denna strukturella åldersdiskriminering är inte bara oetisk – den är ett direkt hinder för Sveriges tillväxt.
Personlighetstester används i dag av de flesta större rekryteringsfirmor, trots att flera av dem saknar vetenskaplig evidens. Testerna används som en sorts pseudoobjektiv urvalsmetod, som i praktiken förstärker fördomar och minskar mångfald. Samtidigt är rekryteringsmarknaden oreglerad – vilket gör att arbetsgivare kan luta sig mot dessa tvivelaktiga verktyg utan ansvar.
Jakten på den billige arbetaren
I en strävan att effektivisera och sänka kostnader har företagen skiftat fokus från kompetens till pris. Det är inte ovanligt att erfarna svenska arbetstagare väljs bort till förmån för yngre, billigare – och ofta utländska – arbetskraft. Inte för att de saknar kompetens, utan för att de är “dyra”. Detta är en marknad där människors värde reduceras till en prislapp.
Enligt SCB var snittlönen i Sverige 39 900 kronor i månaden 2023. Ändå väljer många arbetsgivare att fokusera på ingångslöner runt 25 000–28 000 kronor – en nivå som ofta förutsätter att individen är ung, utan familj, och fullt mobil.
Den politiska handlingsförlamningen
Staten – med en regering som gång på gång uppvisar en oförmåga och ovilja att ta ansvar – står passivt vid sidan av. Samtidigt påverkas arbetsmarknaden av EU:s fria rörlighet, vilket försvårar möjligheterna till nationellt självbestämmande och reglering. Svenska politiker talar gärna om integration och arbetslinje, men undviker de verkliga problemen: diskriminering, utnyttjande och en marknad som tillåts exploatera människor efter profitprinciper.
Till detta kommer retorik med tydligt rasistiska undertoner. När arbetslösa skylls för sin egen situation, eller när vissa grupper systematiskt misstänkliggörs, förlorar staten sitt moraliska mandat att tala om “allas lika värde”.
Rekryteringsbranschens miljardindustri
Rekryteringsmarknaden är långt ifrån liten. I Sverige finns runt 3 000 aktiva rekryteringsföretag, med jättar som Randstad AB (omsättning 3,47 miljarder kr) och Adecco Sweden AB (2,26 mdkr). Branschen omsätter tiotals miljarder – samtidigt som felrekryteringar kostar företag mellan 50 000 och 70 000 kr per tillfälle. Den monetära förlusten för företag när viktiga positioner står vakanta i månader överstiger vida den ”besparing” som jakten på en billigare kandidat ger.
BNP-förlusten: Ett nationellt självmål
När tiotusentals kvalificerade människor utestängs från arbetsmarknaden på grund av ålder, etnicitet eller testresultat – samtidigt som företag skriker efter kompetens – är det inte bara ett etiskt haveri. Det är ett ekonomiskt självmål. Den förlorade BNP:n till följd av arbetslöshet motsvarar miljarder i utebliven tillväxt och skatteintäkter.
Det är dags att kalla problemet vid sitt rätta namn:
strukturell exkludering maskerad som “effektiv rekrytering”. Vill vi ha en hållbar, jämlik och produktiv arbetsmarknad, krävs inte fler tester – utan politisk vilja, mänskligt omdöme och ett rejält uppvaknande.