Trots att Sveriges hushåll och företag under åratal tålmodigt betalat elnätsavgifter i tron att pengarna går till att bygga ut vårt gemensamma elnät, ekar resultatet av nybyggnation tomt.
I realiteten har mycket lite ny nätkapacitet faktiskt tillförts i förhållande till vad som utlovats, samtidigt som miljardbelopp ackumulerats hos koncessionsägare som Vattenfall Eldistribution, Ellevio och E.ON.
Det är dags att ställa den fråga som myndigheter, politiker och tillsynsorgan undvikit alltför länge:
Är detta falsk marknadsföring – eller ren stöld?
Svenska kraftnät har i sin senaste nätutvecklingsplan redovisat investeringar på cirka 75 miljarder kronor till 2033, varav cirka 2 000 km nya ledningar och 30 stationer planeras. Det är i sig ett historiskt åtagande. Men det bleknar när man granskar vad som samtidigt har samlats in från elanvändarna.
Bara de tre största nätägarna i Sverige har under de senaste tio åren tagit in över 200 miljarder kronor i elnätsavgifter, ofta med argumentet att pengarna ska finansiera just nätutbyggnad.
Och ändå – varje gång ett nytt vindkraftsprojekt, en batterifabrik eller en grönt stålindustri vill ansluta sig – blir svaret från nätägarna att det ”saknas kapacitet”.
https://www.energiforetagen.se/om-oss/vara-medlemmar
Hur är det möjligt? Varför är vi år 2025 fortfarande fast i en elnätsstruktur som i flera delar bygger på 1960-talets teknik? När regeringen, näringslivet och klimatpolitiken enats om att elektrifiering är nyckeln till ett fossilfritt Sverige, borde utbyggnaden av elnäten vara ett av de mest okontroversiella infrastrukturella projekt vi har. I stället möts vi av flaskhalsar, anslutningsstopp och politiska undanflykter.
Vad är det vi egentligen betalat för, och till vem? När en konsument köper en vara eller tjänst som inte levereras, kallas det konsumentbedrägeri. När beloppet är mångmiljardklassen och gäller grundläggande samhällsinfrastruktur, är det inte längre bara en marknadsfråga – det är en fråga om samhällskontrakt och demokratiskt förtroende.
Klicka på bild för länk till Svenska Kraftnät.
Koncessionsägarna verkar ha byggt upp en affärsmodell där de lever gott på tillgången till ett naturligt monopol, med svaga krav på återinvestering. De säljer en framtidsvision av elektrifiering, klimatomställning och robusta nät, men underlåter att leverera det vi faktiskt betalar för. Det är inte bara dålig planering – det är systematiskt svek.
Mer om aviserade insatser från de mindre aktörerna.
Än mer oroande är att myndigheter som Energimarknadsinspektionen (EI) inte reagerar kraftfullare. Att tillåta nätföretag att gång på gång höja avgifter utan motsvarande krav på utbyggnad är att lämna konsumenterna oskyddade. Det är dags att vi sätter ner foten. Om ett bolag tar betalt för framtida nätkapacitet men inte bygger den – då borde det anses som kontraktsbrott.
Det är också dags att utvärdera om nuvarande regelverk – där koncessionsägare tillåts agera utan reell konkurrens och med otydliga investeringskrav – i själva verket möjliggör en form av institutionell stöld. Vi betalar för ett nät som inte kommer, för kapacitet som inte finns, för framtid som försenas. Det är orimligt.
När hushåll och industri står inför hot om effektbrist, när klimatmål hotas för att elen inte räcker dit den ska, är det inte bara en teknisk fråga. Det är en fråga om ansvar. Om koncessionsägare inte kan eller vill leverera vad de lovat, är det hög tid att samhället tar tillbaka kontrollen. Vi ska inte acceptera att vår gemensamma framtid hålls som gisslan av privata monopol med offentligt beskydd.
Ställ dem till svars. Ställ kravet: leverera – eller lämna ifrån er licensen.