Fortsatt insyn säkerställer möjlighet att förbättra arbetsmiljö för alla inom skolan och möjlighet till en rättvis och hållbar utbildning.
Nio av tio kommuner väljer att skära ned inom utbildning. Det kallas för ”effektivisering” och förespeglas ibland från statligt håll att det kan kompenseras med statsbidrag. Kommuner, SKL och regeringen döljer vad som sker med ett språkbruk som är ovärdigt landets välfärdsbygge.
Verkligheten är att merparten av berörda verksamheter årligen får reducerade anslag, utebliven justering för att täcka inflation, hyreshöjningar och ökade kostnader för inköp av material. Däremot ökar kraven på lärare, pedagoger och skolpersonal att prestera mera.
Samtidigt som alternativa skolformer producerar glädjebetyg eller upphör med verksamheten mitt i en termin.
Visst behövs yrkesfolk men det skall ju vara ett fritt val, inte en karriär för att huvudman misslyckas med sitt betalda uppdrag och ansvarsområde.
Vi vet att nedskärningarna inte bara skadar barnen och deras skolgång, de försämrar även kontakten och samarbetet mellan skolan och föräldrarna. En oacceptabel eskalerande negativ trend.
Föräldrars förväntningar på att lärare ska sätta höga betyg och finnas tillgängliga efter arbetstid upplevs ofta som stressande och kan orsaka ohälsa. Eva Klope, vid Linnéuniversitetet, tilldelas 3 531 000 kronor för att undersöka hur lärare kan hantera kontakten med föräldrar och förebygga att den utvecklas till en arbetsmiljörisk.
Trenden i jämförelse med övriga kommuner lämnar övrigt att önska och inför detta vill man alltså inte satsa mer resurser för att ge våra barn ett rättvist kunskapsfundament, varken i svenska mått mätt, eller anpassat för europeisk arbetsmarknad.
När rektorer i förskolan blir tillsagda att reducera kostnader så ökar barngruppernas storlek, stöd till barnen försvinner och konsekvensen blir att personalen arbetar sig sjuka av för hög arbetsbelastning.
Samtidigt förlorar barnen kontinuitet/tillit i kontakten med ett färre antal vuxna, tid att prata om sådant som upplevs som besvärligt. Därmed även viktig trygghet då många kanske upplever våld i hemmet och/eller på sin fritid vilket är förödande för deras skolnärvaro och hälsa.
Några av våra barn trasas sönder i skolrelaterad psykisk ohälsa. Ett växande antal elever skadas av skolmiljön. Det finns ett klart samband mellan det stora antalet elever med oroväckande frånvaro och kringskurna resurser.
Alla berörs negativt i frånvaro av fungerande elevhälsa, sunda lokaler, bibliotek, digitala och tryckta läromedel.
Enligt SoL. (2001:453, 5 KAP 1§) framgår det ”… med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling, i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver.”
Vi ser dagligen vad utanförskap, bristande motivation och frånvaro av stöd leder till!
Kommuner får statsbidrag för minskade barngrupper, ökad likvärdighet och lågstadiesatsningar. Men kommunförvaltningarna ”trollar” när de redovisar hur de använt pengarna. Samtidigt pådyvlar man förskolan och skolans folk att de visst har lägre styrtal (antal barn per anställd) och avsätter resurser till specialpedagogiska insatser.
Förslaget att ännu mer inskränka insynen i olika friskolors verksamhet är ett hot mot våra barns hälsa, deras framtida säkerhet och mot samhället de en gång skall vara en del av.