DEBATT

18 Augusti, 2023

Bostadsbristen i Sverige är en pågående kris

Bostadsbristen i Sverige är en pågående kris som har en betydande påverkan på människors livskvalitet och samhällets utveckling. För att möta denna utmaning behövs en hållbar strategi som tar hänsyn till en rad olika faktorer, inklusive befolkningsutveckling, ålderssammansättning och fastighetsbranschens agerande. Ungas frigörelse och seniorernas bekvämlighet kräver en funktionsenlig bostad först.

Socialliberala förslag utgör en central roll i att hantera situationen. Många förespråkar förvisso att en fri marknad automatiskt skulle öka rörligheten på bostadsmarknaden. Trots detta har Sverige nu fler tomma nyproducerade bostäder än någonsin tidigare samtidigt som antalet bostadssökande är på en historisk hög nivå.

Rivningsarbete

Det ligger på statens ansvar att både främja individuell frihet och skapa möjligheter för olika byggherrar att erbjuda olika typer av boendestandard. Samtidigt har staten en uppgift att se till att varje medborgare har tillgång till en egen bostad.

För att effektivt möta bostadsbehoven måste byggandet vara differentierat och anpassat efter olika demografiska och socioekonomiska faktorer och även anpassas för att fungera i våra större städer, lika väl som i mindre tätorter och våra olika landsbygder. Att främja byggandet av mikrolägenheter, speciellt för de mest akut utsatta t.ex. brottsoffer kan också vara en del av denna varierande strategi.

De byråkratiska hindren och komplexa tillståndsprocesser som bromsar bostadsbyggandet måste revideras och förenklas för att påskynda byggprocessen. Samtidigt måste fortsatt byggnadskvalitet och säkerhet säkerställas.

En del av det socialliberala synsättet innebär att öka mångfalden av aktörer på marknaden. Genom att låta fler agera som bostadsbyggare kan prisvärda bostäder bli mer tillgängliga. Nya företagsmodeller kan frigöra byggkapital som tidigare t.ex. enbart investerades i värdepapper, och därmed erbjuda ett framtida gratis boende.

Kraven från hyresvärdar och banker på kreditvärdighet behöver omvärderas och anpassas för att inkludera en bredare uppsättning faktorer, inte enbart inkomst. Detta kan underlätta för fler människor att finansiera sina bostadsköp på ett rimligt sätt och undvika diskriminering på grund av skulder hos Kronofogden, särskilt om dessa inte har samband med utebliven hyresbetalning. Denna flexibilitet är särskilt viktig eftersom samhället redan har ansvar för betalningsförmåga gällande bostad och ett existensminimum.

Lösningen på bostadsbristen är en komplex fråga som går bortom några få enkla lösningar och beräkningar.

Utöver dagens brist på hyresrätter är det också nödvändigt att ta upp några tidigare extraordinära åtgärder som utgjort en fakor. Tidigare har staten erbjudit ersättning till kommuner för att reglera antalet hyresrätter, men detta har ibland resulterat i att kommuner istället har rivit hyresfastigheter. Det senaste avtalet av denna typ inkluderas i en pott på 750 miljoner, bestämd av den socialdemokratiska regeringen, och löper ut år 2024. Det finns även möjlighet att söka bidrag via Boverket, motsvarande 4,7 miljoner, för liknande ändamål under 2023.

Statens Bostadsomvandling AB (Sbo), som grundades år 2004, spelar en viktig roll genom att förvärva, utveckla, äga och avveckla fastigheter från kommuner eller kommunala bostadsbolag. Deras huvudfokus är på trygghets- och äldreboenden. Sbo har en viktig uppgift att praktiskt stödja omstruktureringsprocessen som behövs för att skapa balans på bostadsmarknaden i områden med minskande befolkning.

Dett är en debattartikel inskickad av:

Socialliberalt opinionsforum – på ideologisk grund


6 maj, 2023

Sverige måste värna om de fria universiteten och högskolornas akademiska värderingar.

Svenska regeringar har länge varit kända för att prioritera frihet och demokrati, men nu ser vi en farlig trend i hur de svenska universiteten och högskolorna omstruktureras. Istället för att uppmuntra till tänkande och ifrågasättande individer, verkar det som att regeringen är mer intresserad av att forma studenter som tänker och agerar i enlighet med den högerkonservativa regeringen, likt det vi ser i länder som exempelvis Kina, Ungern och andra regimer.

Detta är inte bara oroande, det är också oförenligt med socialliberala värderingar. Socialliberaler tror på individens frihet och rätten till självständigt tänkande och kritiskt ifrågasättande av både vetenskapen och makthavare. Genom att begränsa denna frihet och påverka vad som forskas kring och undervisas på våra universitet och högskolor, är vi på väg att skapa en samhällskultur som strider mot dessa grundläggande värderingar som vårt land byggt upp sin trovärdighet, sin demokrati och mänskliga rättigheter kring.

Som socialliberaler tror vi på utbildning som en grundläggande rättighet och en källa till frihet och jämlikhet. Men det är viktigt att denna utbildning är fri från politisk inblandning och styrning. Vi måste skydda vår högre utbildnings frihet att tänka och forska fritt, och därigenom säkra den framtida utvecklingen av vårt samhälle och framtida utveckling av Sverige.

Vi uppmanar regeringen att tänka om och återgå till de grundläggande värderingarna av frihet och demokrati som har gjort Sverige till en av världens mest framgångsrika länder. Låt våra universitet och högskolor fortsätta att vara fristäder för frihet och självständigt tänkande. Endast genom att värna om denna frihet kan vi fortsätta att främja en hållbar och demokratisk samhällsutveckling.

Socialliberalerna


Behöver vi LSS, den följs ändå inte?

En lag kan vara hur fantastisk som helst men är helt verkningslös om den inte implementerats och utövas enligt givna instruktioner och där man struntar i uppsatta mål och intentioner.

Utredningen ”Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen” (SOU 2018:88) hade två syften. Insatserna inom LSS ska bli bättre anpassade för dem som behöver insatserna och statens kostnader för personlig assistans skulle inte bli högre än de var då.

När kostnaderna för assistansersättningen kraftigt ökade, i jämförelse med den ursprungliga prognosen i propositionen, tillsatte Alliansregeringen år 2004 en LSS-utredning. Dess huvudsakliga mål var att stoppa ökningen av kostnaderna för personlig assistans, oaktat konsekvensen för berörd brukare.

När man lämnade in betänkandet 2008 (SOU 2008:77, ”Möjlighet att leva som andra”) så förpassades det, ganska omgående, till runda arkivet eftersom syftet inte var att ta fram förbättringar utan att bara hitta besparingspotential.

Tyvärr har ju Sverige varit föremål för Europadomstolen tidigare och utredningen från 2016 var kraftigt influerad av utredningsdirektiv utan historisk anknytning och i strid  mot  gällande konventioner. Den utfördes av en ensamutredare med hjälp av fyra sakkunniga och sju experter.

Många organisationer inom funktionsrättsrörelsen, inklusive min egen, såg också fram emot en ny LSS-utredning. Något som skulle stärka den enskilde individen med rätt till LSS-insatser.  Allt från något så trivialt som förenklad process för reducerad tandvårdskostnad till en förkortad väntetid för plats på eget boende.

Direktiven för den nya utredning publicerades 2016 men innehöll bra åtgärder för att minska kostnader, nedskärningar och vidare inskränkningar för brukaren. Utredningen, SOU 2018:88 fick oss, dvs brukarrörelsen, att unisont ropa: – Släng eländet i soporna!

Trots denna signal så gick materialet ut på remiss under sommaren 2020, till 203 instanser, hälften kommun, hälften region. Det kom in 150 svar. Det var inte bara de negativa svaren vi uppmärksammade utan även frånvaro av insikt och kunskap om LSS som lag. De olika mål som fanns och syftet med lagen överhuvudtaget.

Hur kan man kalla sig rättsstat när medborgarens rättssäkerhet så nonchalant åsidosätts då personal som ska ta beslut varken har adekvat kunskap om lagen de ska tolka eller insikt i livet för en person med funktionsvariation?

LSS är eftersatt och tillämpningen ett fatalt rättshaveri som dagligen berövar tiotusentals invånare rätten till ett anständigt och värdigt liv med delaktighet i samhället.

Det är regeringens ansvar att se till att målen inom LSS uppfylls.

Det är regeringens skyldighet att se till att kommun och förvaltningsrätter inte feltolkar för att spara pengar och därmed riskerar både hälsa och liv för personen i fråga.

Regeringen ska agera i enlighet med 

FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Samma lagverk som hånades i Riksdagen av en av ledamöterna.

Vi får ofta höra: Gör rätt för dig, arbeta istället för att ta bidrag, fusk ska bestraffas.

Ja, varför händer det ingenting när myndigheter och huvudmän åsidosätter både svenska och internationella lagar och varför gör våra riksdagspolitiker inte rätt för sig?

Varför berövar ansvariga instanser och regeringen individer från att känna glädjen över en motiverande verksamhet som ersätts på ett sätt så att man inte bara överlever, utan även kan leva?

Källor:

Regeringen.se: Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen (SOU 2018:88)

Regeringen.se: Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77)

Regeringen.se: Europadomstolens dom (2016-03-23) i målet F.G. mot Sverige

Regeringen.se: Remiss SOU 2018:88 Översyn av insatser enligt LSS

Regeringen.se: Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning


Ett polariserat land

Det är ett ämne som engagerar hela vårt land och framför allt delar vårt land i två läger med starka, känslomässiga åsikter. Det finns de som verkligen avskyr, medan andra är mer likgiltiga, men den andra delen av befolkningen älskar det. Det splittrar befolkningen rejält och skapar ett polariserat samhälle.

Men ändå hittar vi respekt för varandra. Vi skjuter inte folk för att de inte tycker som vi och vi hatar inte varandra trots vår starka övertygelse. Vi har funnit ett sätt att leva bredvid varandra i samhället och respektera att man kan tycka annorlunda. Vi ser även hur kulturer utvecklas utifrån detta så starkt splittrande ämne. Alla i vårt land fortsätter respektera vårt lands lagar och respekterar varandras yttrande- och åsiktsfrihet.

Varför kan vi inte lära av detta när det kommer till andra områden i samhället? Hur kommer det sig att Melodifestivalen, som pågår i flera veckor, ja tom månader som man ständigt matas med låtarnas budskap i alla radiokanaler, ändå gör att vi står ut med varandra och inte sprider hat och hot gentemot våra medmänniskor? Kan vi inte lära oss av detta och implementera det när det kommer till religion, sexuell läggning, språk, politiska åsikter och medmänskliga rättigheter? Måste vi alltid ta agera så till den grad att vi sårar eller gör andra människor illa? Kan vi inte alltid bara respektera varandra acceptera att man kan tycka olika eller vilja göra olika?

Vi måste inte alltid älska alla lika mycket hela tiden. Vi behöver inte ens vara vänner med alla. Men att föra ett samtal, ett moget samtal, som vi ändå tycks lyckas med när det kommer till Mello, borde inte vara för mycket begärt. Det enda vi behöver göra är att på något vis tänka till innan och visa att vi kan respektera varandras olikheter.

/ Mellohatare inte Mellohatare


För att skicka din debattartikel till oss är du välkommen att maila till adressen debatt@nuwce.com eller fylla i formuläret nedan.

    Dela denna artikel: