Barbro Westerholm

Hon har kallats för den sista socialliberalen i Liberalerna. In i det sista försökte hon påverka Liberalerna inifrån att återgå till sina socialliberala rötter, tyvärr utan framgång. Istället kom både nya, mer högerliberala partiledare efter att de lämnat batongliberalismen bakom sig, och Tidö-avtalet där Liberalerna valt att samarbeta med Sverigedemokraterna och gått med på att sitta i en regering med moderater och kristdemokrater som för en väldigt högerextrem borgerlig och konservativ politik.

I en intervju i Aftonbladet efter valet 2022 sa Barbro:

– Jag vill att vi ska utveckla en socialliberal politik utifrån mänskliga rättigheter, mot diskriminering och uppskatta alla de människor som kommit hit för att arbeta. Sedan ska vi naturligtvis göra något mot de som är kriminella. Men alla de som kommit hit, inklusive min man, de bidrar till att utveckla Sverige.

Även om L-höjdaren stannar i partiet säger hon att kritiken mot Tidöavtalet står fast.

– Det sänder ut fel signaler när det gäller inställning till människor som kommit från andra länder. Däremot vill jag Liberalerna ska utvecklas på andra sätt.

Men Barbros socialliberala värderingar började långt innan hon representerade partiet, dåvarande Folkpartiet, i riksdagen 1988-1999. Som läkare och forskare vurmade hon för humanismen. Hon var djupt engagerad i jämlikhets- och jämställdhetsfrågor, visade stor passion för medmänsklighet och hbtq-frågor samtidigt som hon var starkt emot diskriminering av alla slag. Hon såg det som sin livsgärning att kämpa för varje individs lika rättigheter och som riksdagsledamot från åren 2006-2022 försökte hon på alla sätt att gå emot den allt hårdare linjen i partiet och motarbeta ett närmande till SD.

Förutom att Barbro blev en stark, socialliberal profil i riksdagsarbetet så var hon även generaldirektör för Socialstyrelsen, ordförande i Sveriges Pensionärsförbund och satt med i RFSUs förbundsstyrelse. Barbro Westerholm kommer nog mest att minnas för att hon 1979 drev igenom att homosexualitet inte längre skulle klassas som en sjukdom, samt genomförandet av partnerskapslagen 1995. Sista åren kämpade hon mot ålderism, dvs diskriminering mot äldre.

Barbro blev 89 år och saknad av många socialliberaler runtom i landet.

Dela denna artikel: