När regeringen Kristersson hösten 2024 lade fram sitt förslag om ett förstärkt tjänstemannaansvar, var det med högtidliga ord om ”rättssäkerhet”, ”förtroende” och behovet av att återställa allmänhetens tillit till statsmakten. Efter årtionden av krav från både myndigheter och medborgare tycktes det äntligen röra på sig. Men som så ofta med denna regering: det är lätt att kräva ansvar – så länge det är andra som ska stå till svars.
Samtidigt som brottsbalken 20 kap. skärps, och tjänstefel återigen riskerar straffrättsliga påföljder även vid oaktsamhet, ser vi en rad fall där justitiekanslern, KU och media borde ingripit – men tystnaden är öronbedövande.
Utrikeshandelsminister Johan Forssell (M) har offentligt fortsatt att visa en tydlig negativ hållning mot svenska medborgare med invandrarbakgrund. Trots de brott som statsrådet potentiellt begått fortsätter han leda arbetet på sitt departement.
Enligt brottsbalken 20 kap. 1 § är det tjänstefel om någon i offentlig tjänst ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” brister i det ansvar som åligger ämbetet, och därigenom skadar det allmännas förtroende. Det kan mycket väl argumenteras att Forssells tystnad – i kombination med potentiell säkerhetsrisk och påverkan på Sveriges utrikespolitik – bör granskas under denna lagstiftning. Men i regeringens Sverige granskas inte makten. Den skyddas.
Vice statsminister Ebba Busch (KD) gjorde nyligen ett uppmärksammat uttalande där hon uttryckte beundran och fullt stöd för en politisk ledare som är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för misstänkta krigsbrott. Detta skedde i kontext av konflikten mellan Israel och Palestina, där både Sverige och EU:s linje är att internationell rätt ska följas och att ICC:s arbete är legitimt.
Att en svensk minister lovordar en potentiell krigsförbrytare underminerar inte bara Sveriges utrikespolitik – det är ett direkt moraliskt haveri. Det riskerar att tolkas som ett avståndstagande från FN-stadgan och Genèvekonventionen, något som i sig kan utgöra grund för KU-anmälan. Regeringsformens krav på att statsråd ”ska agera i enlighet med lagen och främja rikets bästa” är inte ett förslag. Det är ett krav.
Samtidigt som regeringen inför hårdare straff för tjänstemän som fattar beslut i god tro men gör misstag, ser vi alltså hur ministrar med dokumenterad historik av förtal (Busch), närhet till extremistmiljöer (Forssell), och tyst samtycke till internationella brott (Kristersson m.fl.) fortsätter sina uppdrag utan ens symbolisk granskning.
Detta är en farlig utveckling. Det urholkar förtroendet för rättsstatens principer, förvandlar ansvar till ett verktyg för politisk hämnd – inte för rättvisa – och banar väg för ett samhällsklimat där
elitens felsteg ursäktas, men tjänstemannens misstag bestraffas.
Vad regeringen sysslar med är inget annat än hyckleri i statsrådsformat. Man kräver ”lag och ordning” för att vinna väljare, men tillämpar lagen selektivt. Man ropar efter ”tillit” och ”ansvar”, men vägrar själva ta ansvar. Det är populism av den mest destruktiva sorten – när moralen är förhandlingbar, men makten är helig.
Att tala om tjänstemannaansvar utan att ställa sina egna statsråd till svars, är som att predika ärlighet från en stulen talarstol. Sverige förtjänar bättre.
