När vi nu gått in i 2026, det är valår i Sverige och EU attackeras av Elon Musk m.fl. är det viktigt att vi reder ut varför saker och ting sker, och att vi alla måste hjälpas åt att genomskåda den desinformation som sprids.

Den 5 december, 2025 belutade EU-kommissionen om en sanktionsavgift på 120 miljoner euro mot Elon Musks digitala plattform X. Anledningen är inte att EU “ogillar åsikter”, utan att plattformen enligt Kommissionen bryter mot Digital Services Act (DSA) på tre tydliga punkter: vilseledande utformning av den blå verifieringssymbolen, bristande insyn i annonsdatabasen och bristande tillgång till offentlig data för forskare. (European Commission)

Det är en teknisk men principiellt laddad konflikt där Musk vill få oss att tro att det handlar om censur när det egentligen handlar om transparens och konsumentskydd i en digital offentlighet som allt oftare kapas av desinformation, bedrägerier och politiska påverkansoperationer

Den blå pricken: från identitet till illusion

Kärnan i beslutet är enkel: X har gjort den blå markeringen till en produkt man kan köpa, samtidigt som symbolen för många användare fortfarande signalerar “verifierad identitet” och därmed trygghet. Kommissionen beskriver upplägget som deceptive design, s.k. vilseledande design, eftersom det riskerar att lura användare om vem som faktiskt står bakom ett konto.

Det här är inte en semantisk tvist. I en tid där bedrägerikonton och fejkprofiler kan driva marknader, valrörelser och kriser räcker det med att en symbol uppfattas som en säkerhetsstämpel för att bli ett verktyg i fel händer. EU:s poäng är att marknadsföring och gränssnitt inte får bygga på en falsk trygghetskänsla när konsekvensen blir att människor blir lurade.

Annonsbiblioteket: när insynen är för dålig för att granska makt

Den andra punkten gäller X:s annonseringsrepository som är den databas som ska göra det möjligt att se vem som betalar för politiska budskap, riktade kampanjer och samhällspåverkan. Enligt Kommissionen är transparensen otillräcklig.

Det är här demokratifrågan blir skarp. Om vi inte kan se vilka pengar som driver vilka budskap, blir den digitala debatten en marknadsplats där den med djupast plånbok, eller mest cyniska agenda, kan köpa sig “sanning”.

Forskare stoppas från att granska riskerna

Den tredje punkten är kanske den mest avslöjande: tillgång till data för forskare. Kommissionen slår fast att X inte gett forskare tillgång till offentlig data på ett sätt som krävs för att kunna studera plattformens systemrisker.

Lägg märke till att detta betyder att när oberoende forskare vill undersöka spridning av hat, koordinerad desinformation, botnät eller manipulation, då blir “bristen på transparens” i praktiken en sköld mot granskning. Och en plattform som inte tål granskning, är en plattform som förr eller senare blir ett verktyg för dem som vill sabotera det öppna samhället.

Musks svar: “Avskaffa EU”

Reaktionen kom snabbt. Musk skrev att EU borde avskaffas och att makt ska återföras till nationalstaterna. Detta applåderas av länder som Ungern, som styrs av Viktor Orbáns auktoritära regering, men även av högerextrema partier i andra europeiska länder som vill ta makten i sina respektive länder och som inte tål granskning och transparens.

Det är ett remarkabelt påstående, inte bara för att det är en amerikansk tech-oligark som uppmanar Europas demokratier att montera ner sin gemensamma politiska struktur, utan för att det sker i direkt anslutning till att EU försöker upprätthålla regler för transparens på en plattform han själv äger.

Och här blir den journalistiska reflexen nödvändig. När någon med enorm räckvidd skriker “censur” så fort de får en bot för transparensbrott, måste vi fråga oss vem som tjänar på att EU framställs som odemokratiskt?

Kreml applåderar

När Elon Musk kritiserade EU kom ett svar från Medvedev på X som löd: ”Exakt”. Svaret kom nästan som en karikatyr. Rysslands vice ordförande i säkerhetsrådet (och tidigare president och premiärminister) Dmitrij Medvedev stödde Musks utspel och kommenterade i sak att Musk hade rätt.

Det är svårt att tänka sig en tydligare signal om vad detta informationskrig handlar om. Det går ut på att undergräva tilliten till demokratiska institutioner genom att kalla reglering “censur” samtidigt som auktoritära regimer, där verklig censur är vardag, hejar på.

Ryssland vill inte ha ett starkt EU. Inte för att EU är perfekt, utan för att EU är en av världens största motkrafter mot kleptokrati, energiberoende-utpressning och politisk destabilisering.

EU:s höga pressfirhetsindex som bevis

Om vi vill lämna känslor och slogans och gå till mätbara indikatorer så visar Reporters Without Borders (RSF) pressfrihetsindex 2025 att de 15 högst rankade länderna är europeiska. Samtidigt föll USA till plats 57, vilket är en historisk bottennivå i den rankingen, enligt flera sammanställningar. (Axios)

Det betyder inte att EU saknar problem. Men det punkterar myten om att EU skulle vara ett “censurprojekt”. Tvärtom är EU-länderna de mest press- och yttrandefrihetsstarka miljöerna på jorden, där rättsstat, transparens och oberoende medier fortfarande väger tungt.

Vem ska sätta spelreglerna?

I grunden är detta inte en konflikt om en bot. Det är en konflikt om makt över den digitala offentligheten.

• Ska en handfull superrika plattformsägare kunna ändra identitetsmarkörer, skruva på algoritmer och blockera forskning och sedan kalla varje försök till insyn för “censur”?
• Eller ska demokratiskt beslutade institutioner kunna kräva grundläggande transparens när en plattform fungerar som samhällsinfrastruktur för politik, journalistik och kriskommunikation?

Ett socialliberalt svar börjar med den enkla principen att frihet kräver spelregler. Yttrandefrihet utan transparens blir snabbt den starkes frihet, för den som har mest pengar, mest data eller störst trollarmé på nätet för att dominera samtalet.

Och det är här partier och rörelser som bygger på liberala demokratins kärna behöver vara knivskarpa. EU ska absolut tåla kritik, men vi ska inte låta auktoritära intressen och oligark-drivna narrativ definiera vad demokrati är. Där har Elon Musk redan bekännt färg när han stöttade Donald Trump både före och efter i det senaste amerikanska presidentvalet.

För när “EU är censur” blir slagordet, och Kreml står i kommentarsfältet och applåderar, då är det inte EU som är problemet. Då är det sanningen som är måltavlan.