Säkerhetsförvaring – ett samhällsskydd byggt på moral, inte risk

Förslaget om att införa säkerhetsförvaring marknadsförs som ett nödvändigt verktyg för att skydda samhället mot de farligaste återfallsförbrytarna. Vid en närmare rättslig analys framträder dock en mindre smickrande bild: förslaget vilar på en normativ uppdelning av farlighet som riskerar att underminera både proportionalitetsprincipen och likheten inför lagen.

Kärnan i förslaget är att tidsobestämd frihetsberövande påföljd ska kunna tillämpas på personer som begått mycket allvarliga brott riktade mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, under förutsättning att det föreligger en påtaglig risk för återfall. Redan här uppstår ett principiellt problem. Farlighet definieras inte genom den skada som faktiskt orsakats, utan genom gärningens rubricering och gärningsmannens uppsåt.

Två personer kan orsaka identisk, irreversibel skada – död eller livslångt trauma – men endast den ena kan bli föremål för säkerhetsförvaring. Skillnaden ligger inte i utfallet, inte i offrets lidande och inte nödvändigtvis i den framtida samhällsrisken, utan i hur rättsordningen moraliskt klassificerar handlingen. Uppsåtligt våld betraktas som kvalificerad farlighet; misshandel, extrem vårdslöshet (t.ex påverkad under körning) som något väsensskilt. Detta är inte en empirisk slutsats utan ett normativt antagande.

Om säkerhetsförvaring är ett samhällsskyddande instrument borde dess tillämpning styras av faktisk risk för framtida allvarlig skada. I stället konstrueras systemet så att vissa kategorier av farligt beteende – exempelvis upprepat extremt riskbeteende med dödlig utgång – i praktiken utesluts, oavsett hur förutsebar och allvarlig återfallsrisken är. Samtidigt öppnas möjligheten till obegränsat frihetsberövande för andra, baserat på prognoser om framtida handlingar.

Detta väcker frågor som jurister och lagstiftare inte kan bortse från. Är det förenligt med proportionalitetsprincipen att samma samhällsrisk behandlas olika beroende på brottets etikett? Är det förenligt med Europakonventionens artiklar 5 och 14 att likartade situationer särbehandlas utan att skillnaden vilar på objektivt verifierbar risk? Och vad säger det om rättsstatens värdegrund när vissa brottsoffer implicit anses mer skyddsvärda än andra, trots identiska konsekvenser?

Säkerhetsförvaring riskerar att bli mindre ett verktyg för samhällsskydd och mer ett uttryck för statens moraliska avståndstagande från vissa gärningar. Det är ett farligt skifte. När frihetsberövande på obestämd tid kopplas till brottets moraliska laddning snarare än till faktisk risk, försvagas de rättsstatliga spärrar som är avsedda att skydda individen mot staten.

Den avgörande frågan är därför inte om samhället behöver skydd mot farliga individer. Frågan är om vi är beredda att låta rättssäkerhet, likabehandling och proportionalitet ge vika för ett system där farlighet definieras mer av värdering än av verklig risk.