Sverige måste bygga strategisk exportautonomi – och det är billigare än vi tror.
Svenska företag har under decennier byggt ett starkt beroende av den amerikanska marknaden. Det har varit rationellt. USA har erbjudit stabil efterfrågan, kapital och teknologiskt samarbete. Men dagens geopolitiska utveckling visar att beroendet också innebär en strategisk sårbarhet.
Den centrala insikten är enkel men kraftfull: strategisk autonomi från USA är relativt billig – om och endast om staten inte försöker rädda all export, utan istället eliminerar sårbarhet i marginalen.
Svensk export till USA uppgår till cirka 210 miljarder kronor årligen. En nationalekonomisk analys visar dock att endast omkring en tredjedel av denna export skapar verklig systemrisk, det vill säga företag där USA står för en dominerande andel av omsättningen och där alternativa marknader kan byggas upp med riktade insatser.
Genom att fokusera stödet på dessa företag kan Sverige reducera strategisk sårbarhet till en kostnad på cirka 25–30 miljarder kronor. Som jämförelse uppgick direkta företagsstöd under pandemins mest akuta fas till över 130 miljarder kronor. Med andra ord handlar detta inte om en extraordinär satsning, utan om en selektiv och långsiktigt stabiliserande industripolitik.
Internationella erfarenheter visar att modellen fungerar. Japan och Sydkorea har under decennier byggt exportresiliens genom exportkrediter, FoU-stöd och investeringsincitament. Frankrike har i modern tid använt liknande verktyg för att säkra nationell kontroll över strategiska industrier. Gemensamt är att stöden inte har varit prisdumpning, utan investeringar i konkurrenskraft och riskhantering.
Denna typ av politik är dessutom fullt genomförbar inom både WTO:s regelverk och EU:s statsstödsregler, förutsatt att stödet kopplas till investeringar, innovation och finansieringslösningar – inte till exportvolym eller prisrabatter. EU:s nuvarande fokus på strategisk autonomi och resilient handel skapar dessutom ett gynnsamt politiskt klimat. En svensk satsning kan i praktiken bli en pilotmodell för en bredare europeisk exportstrategi.
För företagsledare innebär detta tre avgörande möjligheter. För det första skapas stabilare efterfrågebaser genom diversifierade marknader. För det andra minskar geopolitisk risk i leveranskedjor och finansiering. För det tredje stärks investeringsförutsättningarna genom statlig riskdelning under expansionsfasen.
Det är också viktigt att tydliggöra att Sveriges säkerhetspolitiska engagemang inom Nato inte ska sammanblandas med handelspolitik. Handel måste fortsatt bygga på ömsesidiga marknadsvillkor och långsiktig förutsägbarhet. Perioder av mer unilateral och protektionistisk amerikansk handelspolitik har visat hur snabbt spelregler kan förändras, vilket understryker behovet av europeisk och svensk handlingsfrihet.
En nationell kraftsamling kring exportautonomi skulle inte innebära ett avståndstagande från USA som partner. Tvärtom skapar en starkare och mer självständig svensk exportsektor en mer balanserad och hållbar transatlantisk relation. Svenskt näringsliv har historiskt lyckats när stat och industri agerat strategiskt tillsammans – från telekomrevolutionen till den gröna omställningen. Nästa steg är att säkerställa att svensk exportkapacitet är robust nog att stå emot framtida geopolitiska skiften.
Det handlar inte om protektionism. Det handlar om långsiktig konkurrenskraft, stabil sysselsättning och att visa att Sverige menar allvar som global industrination.