Sedan början av 2000-talet har svensk politik genomgått en förskjutning som sällan uttalas öppet men som allt fler medborgare känner av. Gradvis har fokus flyttats från juridisk rättvisa – den rättsstatliga princip där lagar ska vara lika för alla – till en moralisk rättvisa där värderingar, signalpolitik och symboliska ställningstaganden allt oftare ges företräde. I denna förskjutning riskerar själva grunden för det svenska samhällskontraktet att eroderas.

Den svenska modellen har länge vilat på en enkel men stark princip: staten ska vara rättvis, förutsägbar och transparent. Medborgaren ska kunna lita på att lagen gäller lika för makthavare som för väljare. Men under de senaste två decennierna har vi sett en politisk kultur där moraliska anspråk ibland används som politiskt kapital. När moral används som valuta uppstår också frestelsen att inflationen ska gynna den egna sidan.

Allt oftare framställs politiska ideal som oantastliga sanningar, när de i själva verket är politiska ståndpunkter bland andra. Dessa ideal riskerar att helgonförklaras när de tjänar det egna syftet, samtidigt som motståndare – eller hela samhällsgrupper – utmålas som moraliskt bristfälliga. Retoriken handlar inte längre bara om vad som är lagligt eller effektivt, utan om vem som anses vara god eller ond i samhällsdebatten.

Här uppstår en farlig paradox. Samtidigt som politiska företrädare talar om vikten av laglydnad, ansvar och god vandel, avslöjas återkommande exempel där samma makthavare missbrukar offentliga resurser, kringgår regelverk eller prioriterar egen vinning framför samhällsnytta. Det är som att predika sparsamhet från en scen byggd av lånade pengar. Signalen som når medborgarna är inte moralisk styrka, utan ett budskap om att regler främst gäller andra.

Sedan 2000 har också samhällsdebatten förändrats i takt med digitalisering och sociala medier. Politik har blivit mer av opinionsbildning i realtid och mindre av långsiktig förvaltning. I detta klimat premieras tydliga moraliska markeringar framför komplexa resonemang. Den som talar högst om rätt och fel får ofta mer utrymme än den som talar om ansvar, konsekvens och juridisk precision. Rättsstaten riskerar att reduceras till en kuliss, medan den verkliga kampen utspelar sig på den moraliska symbolpolitikens scen.

Men vad händer med tilliten när politiken uppfattas som selektiv i sin moral? Vad händer med sammanhållningen när vissa grupper konsekvent utpekas som samhällsproblem samtidigt som maktens egna misstag tonas ned eller bortförklaras? Ett samhälle som mäter människor med olika måttstockar riskerar att förlora det som gjort Sverige starkt: övertygelsen om att rättvisa inte är en känsla, utan en princip.

Humanismen och liberalismen, som länge varit bärande idéer i det svenska samhället, bygger på respekt för individens värde och på att makt alltid ska granskas. När dessa idéer ersätts av moralisk positionering förlorar vi något mer än politisk balans – vi förlorar själva fundamentet för ett öppet samhälle. Humanism utan konsekvens blir retorik. Liberalism utan rättsstat blir symbol.

Det är också värt att fråga sig vad som händer med demokratin när politiskt ansvar allt oftare ersätts av kommunikativ skicklighet. När bilden av godhet blir viktigare än handlingarnas konsekvenser riskerar demokratin att reduceras till ett skådespel där väljare förväntas applådera budskap snarare än granska makt.

Ett samhälle kan tåla konflikter, men det kan inte tåla att förtroendet för rättvisa urholkas. Den svenska demokratin har aldrig byggt på att medborgarna alltid är överens, utan på att de delar tron på spelreglerna. När dessa spelregler uppfattas som flexibla för vissa och rigida för andra börjar grunden skaka.

Frågan är därför inte bara vilken politik som förs, utan hur den förs. Ska moral användas som kompass eller som slagträ? Ska lagar vara fundament eller verktyg för tillfällig opinionsvinning? Och kanske den mest obekväma frågan av alla: Hur länge kan ett samhälle tala om öppenhet, demokrati och mänskliga värden om tilliten mellan medborgare och makthavare fortsätter att minska?

Det är frågor som inte kan besvaras av enskilda partier eller politiska program. De måste besvaras av ett samhälle som åter vågar kräva att moral börjar med ansvar – särskilt hos dem som säger sig företräda den.