Liberalernas besked att öppna för Sverigedemokraterna i regering markerar ett historiskt brott med den socialliberala tradition som många väljare trodde att partiet fortfarande försvarade. Nu uppstår ett tomrum i svensk politik – och ett ansvar att fylla det.
Fredagen den 13 mars 2026 skrev Liberalerna in sig i svensk politisk historia, men inte på det sätt många av deras väljare hade hoppats. Med beslutet att öppna för Sverigedemokraterna i regering efter valet i september har partiet inte bara flyttat en taktisk position. De har flyttat en moralisk gräns.
Under dagen stod det klart att Liberalernas partistyrelse, med röstsiffrorna 13–8, sagt ja till en ny linje. Tillsammans med SD presenterades därefter “Sverigelöftet”, en överenskommelse som uttryckligen syftar till att bana väg för fortsatt samarbete i nästa mandatperiod och för att alla fyra Tidöpartier ska kunna sitta i regering.
Detta är inte en detalj i ett förhandlingsspel. Det är ett vägval.
I åratal har Liberalernas företrädare motiverat sitt motstånd mot SD:s regeringsmedverkan med hänvisning till just det som borde vara självklart för varje liberal: att frihet inte bara handlar om marknader och valfrihet, utan också om människovärde, minoritetsskydd, internationalism och motstånd mot nationalismens förenklingar. När den gränsen nu rivs ner återstår en obekväm fråga: vad finns egentligen kvar av liberalismen, om den kan säljas ut så fort makten kräver det?
Reaktionerna talar sitt tydliga språk. Kritiken inom Liberalerna är stark. Företrädare uttrycker ilska och besvikelse, avhopp rapporteras, och Liberala ungdomsförbundet kräver att partistyrelsen ställer sina platser till förfogande. Samtidigt visar en färsk mätning att en klar majoritet av L:s egna väljare inte vill se SD i regering. Det här är alltså inte ett beslut som förenar partiet med dess väljare. Det är ett beslut som splittrar både organisationen och den liberala självbilden.
Många människor som en gång sökte sig till Liberalerna gjorde det inte för att få ännu ett högerparti bland andra. De gjorde det därför att partiet bar på en idé om att frihet och ansvar hör ihop. Att bildning betyder något. Att Europa betyder något. Att tolerans, rättsstat och öppenhet inte bara är ord för festtal, utan principer som måste försvaras när det kostar.
Det är just därför dagens besked gör så ont för så många.
Men här finns också något annat. Ett nytt politiskt ansvar.
För när Liberalerna lämnar den socialliberala traditionen uppstår ett tomrum. Och tomrum i politiken står aldrig tomma länge. Frågan är vem som ska fylla det. Vem ska tala för den väljare som tror på företagande men inte på cynism, på reformer men inte på människosyn byggd på misstänkliggörande, på ordning men också på anständighet?
Sverige behöver en ny socialliberal samling.
Till alla väljare, medlemmar och förtroendevalda som i dag känner besvikelse, sorg eller vrede: ni är inte politiskt hemlösa. Ni är inte ensamma. Och ni behöver inte följa med i ett vägval ni inte tror på.
Att lämna Liberalerna är inte att lämna liberalismen.
Tvärtom kan det vara början på att försvara den.