Det som utspelat sig de senaste veckorna i Mellanöstern ser vid första anblicken ut som ännu ett regionalt krig. Men det är redan något större än så. När USA och Israel den 28 februari inledde attackerna mot Iran öppnades inte bara ett nytt kapitel i regionens våldsspiral. Det öppnades också en spricka i den globala maktordning som i årtionden vilat på föreställningen om amerikansk kontroll, amerikansk avskräckning och amerikansk förmåga att diktera priset för eskalation. I dag, tre veckor senare, framstår den föreställningen som allt svårare att upprätthålla.
Hormuz-sundet har blivit den mest konkreta symbolen för detta skifte. Iran säger att sundet fortfarande är öppet för fartyg som inte är knutna till “fiendeländer”, men i praktiken har trafiken störts så kraftigt att världsekonomin redan känner av chocken. Oljan har rusat, LNG-flöden har pressats och osäkerheten kring sjöfarten har gjort att energimarknader, försäkringspremier och leveranskedjor reagerat som om en global pulsåder håller på att strypas. Ett sund som förmedlar omkring en femtedel av världens olje- och gastransporter har förvandlats till en scen där USA inte längre obestritt sätter spelreglerna. Istället för US-dollar som betalning för att släppa igenom oljefartygen, så säger man sig godta kinesiska yuan som som valuta, vilket naturligtvis påverkar den amerikanska ekonomin.
Det som nu står på spel är heller inte bara bensinpriset. Reuters rapporterar att ungefär 30 procent av världens handel med gödselmedel påverkas av den nära blockaden kring Hormuz. Ureapriserna har stigit kraftigt under mars månad i år, och varningar kommer redan om lägre skördar och ny matprisinflation, särskilt i fattigare länder med små lager och svaga statsfinanser. Detta kan komma att leda till extrem hungersnöd i stora delar av världen.
När krigets ringar sprider sig från oljehamnar till jordbruk, medicin och livsmedelsförsörjning blir det tydligt att detta inte längre är en konflikt som kan avfärdas som “långt borta”. Den går rakt in i vardagen för miljarder människor.
Samtidigt har Washingtons svar blottlagt en annan svaghet: beroendet av lydnad i en värld där lydnaden inte längre kan tas för given. Trump har pressat Nato-länder och andra allierade att hjälpa till att säkra Hormuz, och även efterlyst minröjningskapacitet. Men Europas största makter har varit tydligt tveksamma till att dras in i ett krig de inte varit med om att starta. Det betyder inte att västlig samordning har kollapsat. Det betyder något mer intressant och mer avgörande: att USA:s vilja inte längre automatiskt räcker för att skapa en koalition.
Frågan är inte om USA förlorat över en natt, och inte heller om Kina eller Ryssland plötsligt står redo att ta över världen i morgon. Frågan är om den amerikanska eran som självklar ledarordning nu går mot sitt slut. Mycket talar för det. Inte därför att USA saknar militär makt, utan därför att makt i vår tid inte bara mäts i hangarfartyg och robotar. Den mäts också i institutionell trovärdighet, i allierades förtroende, i ekonomisk uthållighet och i förmågan att få andra att följa efter utan tvång. På dessa områden har den amerikanska positionen försvagats märkbart.
Den inrikespolitiska bakgrunden gör utvecklingen ännu mer oroande. V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet bedömer i sin rapport från 2026 att USA inte längre är ett liberalt demokrati utan en autokrati, att landets liberala demokratiindex fallit tillbaka till nivåer jämförbara med sent 1960-tal, och att nedgången skett i en hastighet som institutet beskriver som utan motstycke i modern tid. Rapporten konstaterar också att omkring 74 procent av världens befolkning, ungefär sex miljarder människor, nu lever i autokratier. När världens hittills ledande demokratiska stormakt själv glider nedåt, blir vakuumet i den internationella ordningen både verkligt och farligt.
Här ligger ett stort ansvar hos Europas ledare. Inte i att triumfera över USA:s problem, och inte i skadeglädje över amerikansk oförmåga. Tvärtom. Ett demokratiskt Europa borde se den amerikanska utvecklingen med sorg och med allvar. USA har under lång tid, trots egna övergrepp, motsägelser och misslyckanden, också varit en avgörande kraft i försvaret av den liberala världsordningen. Om den kraften nu blir mer nyckfull, mer transaktionell och överger demokratin, måste någon annan bära en större del av bördan. Denna ”någon” är i första hand Europeiska unionen.
EU tycks också, om än försiktigt, ha börjat förstå detta. Vid toppmötet i Bryssel den 19 mars slog Europeiska rådet fast behovet av att skydda europeiska säkerhetsintressen, säkra sjöfarten och stärka EU:s egna marina operationer. Samtidigt sade Kaja Kallas, EU-kommissionens vice ordförande och ansvarig för utrikes- och säkerhetsfrågor, i en Reutersintervju att unionen nu anpassat sig till USA:s oförutsägbarhet. Det är inte samma sak som att Europa har brutit med Washington, och inte heller att EU kan ersätta USA militärt i närtid. Men det är ett tydligt tecken på att den gamla psykologin håller på att dö: den där Europa alltid väntar på USA innan det definierar sina egna intressen.
Det geopolitiska skiftet syns också på energi-området. Medan kriget pressat upp priserna har USA samtidigt lättat på vissa restriktioner för rysk olja i ett försök att stabilisera marknaden. Det må vara taktiskt begripligt på kort sikt. Men strategiskt sänder det ett destruktivt budskap: att principer åter kan bli handelsvara när pressen blir tillräckligt stor. För Europa, som i fyra år försökt frigöra sig från beroendet av ryska fossila bränslen, är detta ytterligare en påminnelse om att energisäkerhet inte kan outsourcas, vare sig till Moskva, Washington eller gulfmonarkierna. Den måste byggas hemma.
Lättnaden på sanktionerna mot Ryssland har också lett till att hotet återigen ökar nämnvärt mot Ukraina och Europa då Putin kan bekosta sitt krig med pengar som flödar in. Samtidigt är tacken till Trump att Ryssland nu förser Iran med militär underrättelse som kan användas mot Israel och amerikanska militärbaser i regionen.
Och nej, kärnvapenhot kommer sannolikt inte att återupprätta amerikansk auktoritet. Tvärtom. I en värld där sex miljarder människor redan lever under auktoritärt styre skulle ett alltmer öppet beroende av hot, tvång och maximal militär upptrappning snarare accelerera det faktum att andra länder vänder sig bort från USA och dess ledarroll. Det som en gång gav Amerika dess särställning var inte bara dess arsenal, utan idén om rättsstat, institutioner, allianser och ett större demokratiskt löfte. När den idén försvagas hemma, förlorar också avskräckningen sitt moraliska ramverk utomlands, enligt Staffan Lindberg på V-Dem.
Det är därför Europas stund nu handlar om mer än upprustning. Den handlar om politiskt mod, demokratisk självtillit och strategisk klarhet. EU måste kunna skydda handelsvägar, stå emot energichocker, minska beroenden, försvara Ukraina, hålla fast vid internationell rätt och samtidigt bli den samlande demokratiska pol som världen alltmer saknar. Om unionen inte förmår det, riskerar även Europa att pressas in i en framtid där auktoritära stormakter sätter villkoren och där demokrati reduceras till ett nostalgiskt minne.
USA:s fall ska inte ses som fullbordat, men det är definitivt början på slutet på den amerikanska eran som supermakt. Och just där börjar Europas historiska ansvar. Inte att ersätta en hegemon med en annan, utan att visa att demokratiskt ledarskap fortfarande är möjligt i en tid när alltför många länder väljer rädsla, nationalism och rå makt framför frihet, rätt och mänsklig värdighet.