Ekonomisk otrygghet, försvagad välfärd och en värld i snabb förändring skapar berättigad oro. Men de nationalistiska rörelserna erbjuder inga verkliga lösningar. I stället använder de sociala medier, algoritmer och artificiell intelligens för att förstärka rädslan, utse syndabockar och samla makten hos sig själva.
Över stora delar av världen växer väljarnas vrede. Traditionella partier förlorar förtroende. Regeringar blir snabbt impopulära. Nationalistiska och högerextrema rörelser vinner stöd genom att lova kontroll, trygghet och en återgång till ett påstått bättre förflutet. I USA har Donald Trump gjort vreden till själva motorn i sin politiska rörelse. I Tyskland har Alternative für Deutschland vuxit till en central politisk kraft. I Frankrike har Marine Le Pens nationella rörelse under lång tid flyttat hela den politiska debatten åt höger. I Sverige har Sverigedemokraterna blivit en avgörande del av regeringsunderlaget.
Det är lätt att betrakta utvecklingen som ett folkligt uppror mot modernitet, globalisering och teknisk förändring. Men den förklaringen är inte tillräcklig. Dagens nationalistiska och auktoritära rörelser är inte motståndare till modern teknik. De är ofta bland dess mest aggressiva användare. Den verkliga politiska konflikten handlar därför inte om teknik eller icke-teknik. Den handlar om vem tekniken ska tjäna.
Vreden har verkliga orsaker
Människors oro får aldrig avfärdas som okunnighet eller fördomar. Att miljontals människor upplever att de arbetar hårdare utan att få ett tryggare liv, att bostäder har blivit dyrare och välfärden har försvagats samt att vård och skola saknar resurser, det ska inte ses som något överdrivet. Otrygga anställningar har blivit vanligare samtidigt som ekonomiska vinster koncentreras till allt färre människor. Många känner också att de politiska besluten fattas långt bort från deras egen vardag. När fabriker läggs ned, arbetsplatser automatiseras eller offentliga verksamheter försämras får människor ofta höra att utvecklingen är nödvändig och att de måste anpassa sig. Men de får inte alltid utbildningen, tryggheten eller det ekonomiska stödet som krävs för att faktiskt kunna göra det. Den tekniska utvecklingen kan förstärka denna känsla av maktlöshet.
Artificiell intelligens och automatisering förändrar arbetsmarknaden. Digitala plattformar förändrar handeln, journalistiken och det offentliga samtalet. Globala företag kan påverka människors liv utan att medborgarna har någon egentlig möjlighet att utkräva ansvar. Den oron är inte irrationell. Men det betyder inte att tekniken i sig leder människor till extremhögern. Istället är det avgörande hur samhällsförändringen hanteras, och vilka politiska krafter som lyckas förklara den.
Populismen lever på problemen – den löser dem inte
Nationalistiska rörelser är skickliga på att identifiera människors frustration. De är betydligt sämre på att lösa de problem som har orsakat den. Ekonomisk ojämlikhet försvinner inte genom att invandrare misstänkliggörs och bristen på bostäder löses inte genom kulturkrig. Vårdköer blir inte kortare för att minoriteter förlorar rättigheter och skolan får inte fler lärare genom att journalister, forskare eller politiska motståndare utses till folkets fiender.
De verkliga problemen är ofta lite mer komplicerade. De kräver investeringar, fungerande institutioner, långsiktighet och politiskt ansvar. De kräver ibland internationellt samarbete i en tid när ekonomier, klimat, energisystem och säkerhet är tätt sammanbundna. Det innebär mer globalisering och inte mer nationalism isolationism.
Populismen erbjuder enklare berättelse såsom att ”Någon har förstört ditt land!” och ”Någon har tagit det som borde ha varit ditt!”. De skuldbelägger människor genom att upprepa budskapet ”Någon tillhör inte den riktiga nationen!” eller att ”Bara den starke ledaren kan återställa ordningen!”. Det är en politiskt effektiv berättelse eftersom den ger människors frustration ett tydligt mål. Men den förändrar sällan de ekonomiska eller sociala strukturer som skapade frustrationen. I stället behöver populismen ett permanent tillstånd av konflikt. Om samhället lugnar ned sig och människors liv faktiskt förbättras försvagas behovet av den auktoritäre räddaren. Därför måste nya hot, förrädare och fiender ständigt presenteras.
De fruktar inte tekniken – de vill kontrollera den för egen vinning
Nationalistiska och auktoritära rörelser står inte utanför den tekniska revolutionen. De använder den, och de gör det oerhört skickligt. Sociala medier gör det möjligt att rikta olika budskap till olika grupper utan samma offentliga granskning som i traditionella medier. Algoritmer belönar ofta material som väcker ilska, rädsla och starka reaktioner – det har gång på gång bevisats när de stora internet-jättar som Mark Zuckerbergs Meta som ligger bakom Facebook, Instragram och WhatsApp, Elon Musks X (f.d. Twitter) och Larry Ellisons TikTok i USA har granskats. Artificiell intelligens gör det dessutom billigare och snabbare att producera manipulerade bilder, falska filmer och fabricerade berättelser.
I Sverige avslöjade TV4 Kalla fakta att Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning drev ett stort antal anonyma konton. Granskningen identifierade 23 konton, medan ännu högre siffror diskuterades internt. Genom humor, provokationer och hatbudskap kunde partiet påverka debatten utan att mottagarna tydligt såg vem avsändaren var. I USA har Donald Trump och hans administration återkommande publicerat AI-genererade eller manipulerade bilder och filmer. Materialet har använts för att förlöjliga motståndare, angripa demonstranter, stärka bilden av ledaren och framställa politiska och militära händelser som underhållning. Reuters har rapporterat att den amerikanska regeringens officiella kommunikation har publicerat stora mängder AI-genererat och spelliknande material, bland annat för att misskreditera protester och glorifiera krigföring.
Detta visar att de inte är skeptiska mot teknik som gynnar dem. Det är teknisk maktutövning och visar att den auktoritära rörelsen inte alls vill stoppa framtiden och den digitala utvecklingen. Den vill tvärtom kontrollera framtidens informationskanaler med övervakningssystem, de finansiella nätverken och militära verktyg. Samma politiker som säger sig försvara vanligt folk gynnar samtidigt de företag, förmögna investerare och tekniska maktcentra som koncentrerar allt större ekonomiskt och politiskt inflytande. Tekniken används då inte främst för att ge människor större frihet, utan den används för att göra ledaren rikare, mäktigare och svårare att granska.
Propagandan har blivit personlig
Den nya digitala propagandan fungerar inte alltid genom att människor övertygas om en enda lögn. Istället skapas ett tillstånd där ingen längre vet vad som är sant. När äkta bilder, satir, manipulerat material och realistiska AI-filmer blandas samman försvagas människors tillit till all information. Även verkliga bevis kan då avfärdas som fabricerade och lögner kan upprepas tills folk börjar tro de är sanna. Ett konkret och dagsfärskt exempel är när Trump matar på om att han vann presidentvalet 2020 i USA, när det inte finns någon endaste instans, domstol eller valobservatörer som fått fram några som helst bevis på det. Ändå tror miljoner Trump-anhängare att detta är sant. Detta är särskilt farligt när materialet sprids av regeringar eller politiska ledare. När en officiell avsändare publicerar manipulerat innehåll suddas gränsen mellan myndighetsinformation, propaganda och underhållning ut.
Forskning om AI-genererat innehåll visar dessutom att en relativt liten grupp konton kan stå för en mycket stor del av spridningen. En studie av material på X under det amerikanska valet 2024 fann att en liten andel av kontona stod för huvuddelen av det AI-genererade politiska innehållet och att spridarna ofta hade en högerorienterad profil. EU har därför infört krav som bland annat innebär att vissa typer av AI-genererat material och deep-fakes ska märkas. Reglerna är ett erkännande av att digital manipulation inte bara är ett tekniskt problem, utan ett hot mot demokratins gemensamma verklighetsbild. När människor inte längre kan vara säkra på vad som verkligen har hänt blir det också svårare att utkräva ansvar, och den som kontrollerar berättelsen får större makt än den som bara kontrollerar fakta.
Sverige är inte undantaget
Även i Sverige finns en verklig frustration som demokratiska partier måste ta på allvar. Människor ser vårdköer, personalbrist och skolor som inte får tillräckliga resurser. Många barn får inte det stöd de behöver. Bostadsmarknaden utestänger unga och människor med vanliga inkomster. Gängkriminaliteten har orsakat död, rädsla och sorg. Samtidigt upplever många att politiska och ekonomiska beslutsfattare inte delar deras verklighet. Det är ett demokratiskt misslyckande när människor känner sig övergivna.
Men Sverigedemokraternas framgångar visar också hur berättigad oro kan omvandlas till nationalistisk mobilisering. Komplicerade samhällsproblem reduceras till frågor om ursprung, religion och nationell identitet. Människor delas upp i dem som anses höra hemma och dem som ständigt måste bevisa sin rätt att göra det. När ett samhälle börjar bedöma människors värde efter härkomst, etnicitet eller religion har det lämnat en av den liberala demokratins viktigaste principer: att varje människa har samma rättigheter och samma människovärde. Nationalismen lovar gemenskap, men den skapar gemenskap genom att först bestämma vem som ska uteslutas.
Två helt olika teknikvisioner
Den avgörande skiljelinjen går inte mellan teknikoptimister och teknikmotståndare. Den går mellan två helt olika synsätt på människan och makten. Den socialliberala teknikvisionen frågar: ”Hur kan artificiell intelligens förbättra sjukvården?” och ”Hur kan tekniken ge barn en mer individanpassad undervisning?” eller ”Hur kan forskning och innovationer inom energi och digitala verktyg minska klimatförändringarna?”, samt ”Hur kan personer med funktionsnedsättningar få större självständighet?” och ”Hur kan produktivitetsvinster ge människor mer frihet och ett tryggare liv?”
Den auktoritära teknikvisionen ställer istället frågor som: ”Hur kan algoritmer göra människor mer rädda?” och ”Hur kan AI användas för att förlöjliga eller misstänkliggöra motståndare?” eller ”Hur kan digital övervakning göra medborgarna lättare att kontrollera?”, samt ”Hur kan tekniken stärka militären, staten, oligarkerna och ledaren?” och inte minst ”Hur kan en fabricerad verklighet användas för att undvika ansvar?”.
Det handlar om samma teknik, men om två fullständigt olika samhällen. Den ena visionen vill sprida teknikens möjligheter, medan den andra vill koncentrera dess makt.
AI kan frigöra, men bara om demokratin styr
Artificiell intelligens kan bidra till medicinska genombrott, bättre utbildning, effektivare energisystem och snabbare vetenskaplig forskning, men tekniken i sig kommer inte automatiskt att skapa ett rättvisare samhälle. Om vinsterna samlas hos ett fåtal företag medan vanliga människor får bära kostnaderna för arbetslöshet och omställning kommer ojämlikheten och frustrationen att öka. Om algoritmerna ägs av företag som tjänar pengar på konflikter kommer polariseringen att fortsätta, och om regeringar kan använda AI för övervakning och propaganda utan insyn kommer demokratin att försvagas rejält.
Därför kan AI-politik aldrig enbart handla om innovation och konkurrenskraft. Den måste också handla om ägande, utbildning, rättigheter, insyn och demokratisk kontroll. Skolor måste ge barn möjlighet att förstå, granska och själva använda AI, och vuxna måste erbjudas verkliga möjligheter till vidareutbildning. Människor som påverkas av automatisering får inte behandlas som överflödiga produktionsresurser. Teknikens produktivitetsvinster måste komma hela samhället till del. Annars riskerar några få att bygga enorma förmögenheter på en utveckling som gör många andra människor fattigare, räddare och mer maktlösa.
Det socialliberala svaret
Det finns två dåliga svar på den tekniska och ekonomiska omvandlingen. Det ena är att försöka stoppa utvecklingen och drömma sig tillbaka till ett homogent, romantiserat förflutet som aldrig har existerat. Det andra är att överlåta framtiden åt marknaden, miljardärerna och de tekniska företagen, och sedan förvänta sig att människor lydigt accepterar konsekvenserna.
Det socialliberala alternativet förenar förändring med trygghet. Innovation ska uppmuntras, men makten måste granskas. Företagande ska skapa välstånd, men vinsterna får inte bygga på permanent otrygghet. Det innebär också att tekniken ska utvecklas, men den måste underställas mänskliga rättigheter och demokratiska beslut. Staten ska skydda individens frihet, samtidigt som samhället säkerställer att friheten också går att använda för den som inte föddes rik, frisk eller välutbildad. Så demokratin kan inte nöja sig med att försvara sina institutioner i teorin, utan den måste förbättra människors verkliga liv.
Vi måste bygga en framtid
Skillnaden mellan de två samhällsvisionerna blir kanske tydligast i hur de förhåller sig till framtiden. Medan de rika oligarkerna och auktoritära ledarna bygger bunkrar och skyddsrum för att de vet att deras ageranden leder till förstörelse och ödeläggelse av mänskligheten och vår planets miljö, så är den socialliberala visionen att vi måste använda vetenskap, politik och teknik för att bevara en beboelig planet och bygga ett fungerande samhälle för alla.
Men delar av den globala ekonomiska eliten tycks i stället betrakta samhällskollaps, klimatkatastrofer och politisk instabilitet som privata säkerhetsproblem. Den som är tillräckligt rik kan köpa mark, bevakning, privata försörjningssystem och skyddade bostäder. Resten av mänskligheten förväntas leva med konsekvenserna. Det är ingen framtidsvision för oss alla. Det är en flyktplan för de privilegierade.
Socialliberalismen vill använda tekniken för att förhindra katastrofen. Den auktoritära oligarkin riskerar att använda den för att överleva katastrofen utan resten av samhället.
Ilskan är en varningssignal
Väljarnas vrede ska ändå tas på fullaste allvar. Den berättar att miljontals människor inte längre känner att samhällsutvecklingen sker för deras skull. Den visar att ekonomin, välfärden och demokratin inte har gett alla människor den trygghet och det inflytande de har rätt att förvänta sig. Men ilskan är inte i sig en politisk lösning. Nationalister är skickliga på att hitta syndabockar och demokrater måste vara bättre på att skapa en berättelse som får alla att återfinna sin framtidstro.
Det kräver investeringar i skola, vård, bostäder, klimat och teknisk kompetens. Det kräver även ett samhälle där människor känner att de har makt över sina liv och där tekniska framsteg kommer hela befolkningen till del, men framför allt kräver det politiska ledare som vågar säga att förändringen är verklig, att den kommer att fortsätta och att ingen människa ska lämnas ensam med konsekvenserna. Annars kommer de auktoritära ledarna fortsätta att använda framtidens teknologi för att sälja gårdagens människosyn.
De kommer att erbjuda samma lösning på varje nytt problem som mindre frihet, färre rättigheter, fler fiender och mer makt åt sig själva. Demokratins svar kan därför inte enbart vara att fördöma väljarnas vrede, utan den måste förtjäna deras förtroende.